Hellre havregrynsgrot tillsammans an oxfilé ensam

Imorgon bitti, klockan 10:40 landar ett Ryan Air plan från Frankfurt med två troligtvis mycket trötta svenskar ombord. Dessa två herrar, som får utstå en lagom lång mellanlandning på Frankfurt-Hahns flygplats för att ta sig hit, ska hålla mig sällskap under min sista vecka här och jag kan meddela att det ska bli underbart roligt att få spendera tid tillsammans med vänner här nere. Jag har ju inte så många kompisar här direkt och det blir rätt lätt ganska ensamt, speciellt nu när jag dessutom inte jobbar. Inte för att jag tänker gnälla dock. Det finns tillräckligt mycket sol, bad och bekanta här för att jag ska må bra med tillvaron. Åtminstone i tva manader.

Juan Carlos, som alltid har en lösning på allting har erbjudit sig att inhysa Niklas och Adam under veckan som de ska tillbringa här och han har dessutom gått och fixat oss en hyrbil under tre dagar för att vi ska kunna åka runt och kika lite på ön. Det är ju såklart vi som betalar för bilen, men jag hade inte kunnat hyra den själv eftersom jag ännu inte fyllt 21 (vilken är en urlöjlig regel som vi inte alls tycker om) och därför är vi mycket tacksamma till Juan Carlos hjälpande hand.

Så imorgon sätter semestern igång på riktigt. Klockan nio ska jag hämta bilen och sen bär det av till flygplatsen för att plocka upp mina semestersugna kurskamrater. Jag kan inte garantera att det kommer bli allt för många blogginlägg under veckan som kommer, men jag kan lova er att jag kommer att komma hem med sjukt många och sjukt snygga semesterbilder. Det blir liksom lite roligare att ta kort när man slipper göra det ensam och när man har någon att ta kort på. Allting blir lite roligare när man slipper göra det ensam. Äntligen ska jag få sällskap!

(en tyst minut tillägnas Jocke Ekström som trots all slit inte hade möjlighet att komma och hälsa på)

Overraskat forvanad

De senaste dagarna har jag befunnit mig i ett lätt förvånat tillstånd. Jag blev förvånad då jag förra veckan fick veta att jag inte skulle behöva jobba mer efter den 27 juli, vilket betyder att jag helt plötsligt har en och en halv veckas ledighet innan det bär av mot Sverige igen. Återigen blev jag förvånad då min sista vecka på jobbet blev den bästa hittills – tillräckligt bra för att jag under min nuvarande ledighet saknar att få gå och jobba (och även denna saknad kom för övrigt som en rejäl överraskning). Förvåningen nådde därefter sin topp under morgonen idag, då jag slog upp ögonen och insåg att jag bara har sju dagar kvar på Fuerteventura.

Jag är förvånad över hur snabbt tiden gått och att sommaren på något sätt hunnit ta slut utan att jag lagt märke till det. Mest av allt är jag dock förvånad över att vi aldrig upphör med att förvånas över hur snabbt tiden går. När jag satt på planet ner, för snart två månader sedan, var jag övertygad om att de kommande åtta veckorna skulle vara över på nolltid och att jag skulle vara tillbaka i Stockholm igen innan jag ens hunnit packa upp väskan. Men trots denna övertygelse så befinner jag mig nu ändå i ett milt chocktillstånd. Två månader har gått och mitt lilla äventyr går mot sitt slut. På torsdag är jag i Sverige igen, men det är ok. Det är dags att komma hem.

Las cuevas de Ajuy

Tydligen ar jag inte sa bra pa att halla er uppdaterade pa vad som hander har nere utanfor Afrikas vastkust (nar jag tanker pa att det faktiskt ar bra mycket narmare till Afrika an vad det ar till Spanien har ifran kanner jag mig valdigt, valdigt langt hemifran), men det hander liksom inte sa mycket som kanns vart att skriva om. Men idag ar jag ju faktiskt ledig och da ar det val inte mer an ratt att jag faktiskt agnar atminstone nagra minuter at att dela med mig av vad jag gjorde for en vecka sen, en annan ledig dag.

I sondags, den 13 juli blir det val, akte jag pa en liten utflykt med Miguel, som ar det narmaste till en van som jag har har pa Fuerteventura. Han jobbar i receptionen pa hotellet och kommer ursprungligen ifran Venezuela, vilket betyder att han har jattesvart har och laser bildorrarna sa fort han satter sig i en bil. Den har sondagen hade vi bada ledigt samtidigt och vi bestamde oss darfor for att lamna Morro Jable och ta en tripp till lite andra delar utav Fuerteventura. Detta beslut tog oss efter ungefar en timmes bilresa langs med slingriga vagar mellan kruttorra berg och dalar, fram till varldens minsta by, Ajuy. Denna lilla hala ligger ungefar 50 meter fran en sot liten strand med jattesvart sand och ungefar 200 meter fran ett kritvitt, fore detta korallrev som i dagslaget ligger langt ovanfor havsytan. I samma omrade finns det dessutom nagra grottor in i berget och det var dessa som var vart egentliga resmal.

Aven om jag aldrig kommer att pasta att Fuerteventura ar en vacker o, sa blir jag mer och mer imponerad av denna gigantiska sandlada. Omgivningen ar sa fullstandigt annorlunda och aven om sjalva on inte ar sarskilt vacker sa ar havet det, och tillsammans bildar de landskap som kan ta andan ur dig och halla dig fangslad i en evighet.

Ljudböcker

Här om veckan kom jag på en så förskräckligt bra idé att jag nästan hoppade högt av lycka när tanken poppade upp i huvudet på mig. Denna idé kändes så självklar när den väl hade dykt upp i mitt sinne att den tätt följdes av en skamsen hur-kan-du-inte-ha-tänkt-på-det-tidigare-ditt-pucko känsla. Idén var ljudböcker. Varför lyssnar jag inte på ljudböcker på spanska när jag ligger på stranden eller sitter ute på terrassen och äter frukost under mina lediga förmiddagar? Dumt, dumt, dumt. Detta har det nu blivit ändring på och numera har jag nästan fler ljudböcker på datorn än vad jag får plats med på min ipod; bland annat två Harry Potter böcker och alla böcker ur Narnia-serien. Jag vet inte hur många timmars lyssning alla dessa böcker kommer att kräva, men jag tvivlar på att jag har tillräckligt med tid för att ta mig igenom dem alla under mina knappa 4 veckor som jag har kvar på denna lilla ö. Men vad gör det egentligen? Man kan ju lyssna på spanska ljudböcker i Sverige också… det är ju det som gör den här idén så förskräckligt bra!

Lönetider

I tisdags (den 1 juni) var det dags för utbetalning av min förskräckligt efterlängtade lönecheck. Jag har ju egentligen sedan i början av maj gått och snyltat på mitt sparkonto och trots att sparpengarna är sparade för lite svårare tider som dessa sommarmånader utan studiebidrag, så gör det ändå ont i mitt hjärta varje gång jag måste sno pengar därifrån. Men nu när lönen äntligen kommit så känns livet genast enklare… även om mer än halva lönen försvann samma dag. Vad i hela friden kan man spendera en halv månadslön på bara sådär hux flux undrar ni kanske nu. Då kan jag tala om för er att det inte är så förskräckligt svårt och det känns inte heller så hemskt jobbigt att jag inte kommer att kunna fylla på sparkontot den här månaden. Numera är jag nämligen stolt ägare till en Nikon D60. Ja. Äntligen. En kamera!

Där har ni min älskling. Visst är hon vacker? Nästan det vackraste ni sett, eller hur? Det är i alla fall det näst vackraste jag sett här nere än så länge. Vad det vackraste är… mja, det är en helt annan historia för en annan dag.